Jag måste erkänna att jag saknar Portugal, så in i helvete ..

Det var så hemskt att åka dit, alla känslor, tårar, lämna så många här hemma. Jag minns när jag och nelly åkte hem till ida för att säga hejdå till sara och de andra. Det var så hemskt, att känna rädslan av att kanske inte komma tillbaka .. Jag var så rädd och helt inställd på att någonting skulle hända och hindra mig från att komma hem igen.

De första dagarna väl där var väldigt hemska, jag gjorde ingenting, jag hade ingen lust till något, allt var bara fel ..

Men när jag började försöka, njuta, så var allting helt underbart.

Kvällarna som är fulla med minnesluckor, men ändå så många fina, roliga, underbara minnen. Så många känslor som väller fram i kroppen när jag tänker på det.

Det är så mycket som gör så ont,

så mycket som känns

så mycket som ger mig sådana små rus som man kallar lyckorus

helt underbart, men jag skäms.

jag har så mycket som vill ut men absolut inte tiden att bearbeta allting. så det får väl vara då, får väl vara lycklig och vänta på att rädslan sätter stopp för det. jag får väl låta det nötas i huvudet tills det tar stopp, tills allting måste komma ut.