omedvetet?
Varje gång jag känner att jag inte räcker till så börjar min hjärna tänka saker som jag inte alls är berädd på.
varje gång jag inte räcker till,
inte är nog,
inte är vad folk vill ha
och inte kan vad de kräver eller vill.
jag tänker på engelska, och det bryr jag mig inte så mycket om. det är ju bara jag som hör rösterna.
men jag tror, att mitt undermedvetna försöker skydda min kropp, som förut mått så dåligt, från att bli sjuk.
mitt undermedvetna försöker skydda mitt liv,
min kropp, min själ
och hela min existens från vad jag egentligen vill.
varje gång jag tänker på hur dålig jag är,
hur värdelös jag är,
att jag inte räcker till,
så är det precis som att jag vill tänka
"I will never be enough"
men helt automatiskt styr mina tankar mig in på låten
"I will never be afraid again"
och det är inget jag märker själv. alltså;
"I will never be...."
blir
"I will never be afraid again. I'll close my eyes and count to ten"
och sen tar det slut
jag tänker inte mer, oftast blir jag bara förvånad över att jag kommer in på den biten i just den låten.
jag kan alltså inte bestämma över mina egna tankar när jag känner mig otillräcklig.
tänk då om jag inte hade haft en stark själ med ett fint undermedvetet och inte haft dendär tanken?
vart hade isåfall mina tankar tagit vägen?
vad hade jag fått för mig att göra och vad hade jag gjort mot mig själv?
jag kan bara se framför mig allt jag är kapabel till att göra när jag tänker så..
ibland blir jag arg för att "I will never be afaid again" kommer upp i huvudet istället för det jag egentligen vill tänka. då blir jag fly förbannad och kan slå i väggar och kasta disk i golvet..
det gör mig galen när jag tappar kontrollen över mig själv.
det känns precis likadant som när någon annan tar kontrollen över mig.
jag har blivit kontrollerad förmycket.
min egna vilja togs ifrån mig och nu är jag fast besluten om att VÄGRA låta någon styra mig, bestämma vad jag ska göra och hur jag ska göra det,
jag tillåter INTE att någon behandlar mig respektlöst överhuvudtaget.
det skrämmer mig ibland hur känslig jag är.
som igår, då tog pär en tröja som jag hade haft hela kvällen och skulle ta då igen.
då tog han den själv och satte den på sig.
det är ju hans tröja så jag förstod ju inte alls vad jag blev arg över.
men han hade gett den till mig och sagt att jag kunde använda den, när han då tar den själv blir jag jättearg.
jag går och är bitter i över en timme. det är riktigt onödigt.
och när folk gör så, utan att ens fråga? så gör man inte!
man frågar om man kan ta den isåfall.
och jag vet själv att det inte tjänar något till att bli arg över något sånt men jag blir det iallafall.
och jag försöker träna bort det, jag försöker låta bli att bli arg när han eller någon annan gör något utan att fråga eller flyttar på något som är mitt, eller rent av bara lånar något som jag har utan att fråga.
jag anser att MAN FRÅGAR ALLTID INNAN. vad det än handlar om!
om det så är en jävla godisbit så ska man fråga innan man tar.
inte för att man alltid behöver ett svar utan för att visa respekt.
jag kräver respekt.
jag ska respekteras på alla sätt och vis som jag själv vill annars så slänger jag dig bokstavligt ut genom dörren.
förut blev jag respekterad för att jag stack ut.
jag var modig.
jag var speciell.
jag klädde mig tufft.
jag var oerhört våldsam, mot både personer och saker.
folk respekterade mig för att de var rädda för mig.
det var aldrig någon som vågade säga något illa om mig så att jag hörde det.
om en av mina vänner bråkade med någon kunde min vän säga till den andra personen helt plötsligt att Jag var arg, att jag skulle ge mig på henne/honom om inte han gav upp.
Och det har jag fåt höra många gånger..
Och ja, jag erkänner, jag är oerhört våldsam.
jag slogs,
jag sparkade,
jag skrek,
svor,
spottade.
Nu är det väggar, möbler och porslin som får ta emot min ilska istället.
mina fingertoppar, mina tänder, mina armar, vad som helst, men jag ger mig inte på någon annan.
Hur gärna jag än vill så är det väldigt längesedan jag smällde till någon.
Och det behöver inte hända igen. jag har försökt hitta något annat sätt att bli respekterad för.
men varje gång jag får för mig att lita på någon så visar den personen att respekt är inget jag förtjänar.
jag förtjänar att bli trampad på.
jag förtjänar att vara osynlig,
att inte vara värd någonting.
jag betyder ingenting.
om jag inte är våldsam, otrevlig och den dåliga, sömniga människan jag var förut, då är jag ingenting.
om jag inte blir den jag var förut så kommer jag inte få den respekt jag vill ha och kräver av de få som finns kvar vid min sida.
jag blev respekterad för att jag förlorade oskulden först, jag drack alkohol först, jag hade min försa fylla före alla andra i min ålder, jag rökte först, jag levde farligt. mina vänner såg upp till mig.
jag levde farligt för att jag inte brydde mig om konsekvenser. jag brydde mig inte om jag blev överkörd för att jag låg på vägen. jag brydde mig inte om vad socialen gjorde. jag brydde mig inte om ifall jag kom vilse i sverige. jag brydde mig inte om vad som kunde hända på nätterna när jag var ute i stan.
inget spelade någon roll.
det fanns två personer från förut som tog sig över mina murar. som letade sig in i mitt innersta och såg vem jag var egentligen. det var inte ofta de var oroliga för att jag skulle göra dem något. de tog hand om mig. de hjälpte mig att ta hand om mig själv. de såg till att jag inte skadade mig själv och försökte hindra mig från att skada andra.
de ser fortfarande förbi mina murar..
för dem är jag inte osynlig.
de ser mig.
de hör mig.
de ger mig trygghet.
jag vill vara den de ser och vara lycklig på samma gång..
jag har försökt länge och någon gång kommer jag vara någon som får respekt, som är lycklig, som mår bra och som är trygg i sig själv..
varje gång jag inte räcker till,
inte är nog,
inte är vad folk vill ha
och inte kan vad de kräver eller vill.
jag tänker på engelska, och det bryr jag mig inte så mycket om. det är ju bara jag som hör rösterna.
men jag tror, att mitt undermedvetna försöker skydda min kropp, som förut mått så dåligt, från att bli sjuk.
mitt undermedvetna försöker skydda mitt liv,
min kropp, min själ
och hela min existens från vad jag egentligen vill.
varje gång jag tänker på hur dålig jag är,
hur värdelös jag är,
att jag inte räcker till,
så är det precis som att jag vill tänka
"I will never be enough"
men helt automatiskt styr mina tankar mig in på låten
"I will never be afraid again"
och det är inget jag märker själv. alltså;
"I will never be...."
blir
"I will never be afraid again. I'll close my eyes and count to ten"
och sen tar det slut
jag tänker inte mer, oftast blir jag bara förvånad över att jag kommer in på den biten i just den låten.
jag kan alltså inte bestämma över mina egna tankar när jag känner mig otillräcklig.
tänk då om jag inte hade haft en stark själ med ett fint undermedvetet och inte haft dendär tanken?
vart hade isåfall mina tankar tagit vägen?
vad hade jag fått för mig att göra och vad hade jag gjort mot mig själv?
jag kan bara se framför mig allt jag är kapabel till att göra när jag tänker så..
ibland blir jag arg för att "I will never be afaid again" kommer upp i huvudet istället för det jag egentligen vill tänka. då blir jag fly förbannad och kan slå i väggar och kasta disk i golvet..
det gör mig galen när jag tappar kontrollen över mig själv.
det känns precis likadant som när någon annan tar kontrollen över mig.
jag har blivit kontrollerad förmycket.
min egna vilja togs ifrån mig och nu är jag fast besluten om att VÄGRA låta någon styra mig, bestämma vad jag ska göra och hur jag ska göra det,
jag tillåter INTE att någon behandlar mig respektlöst överhuvudtaget.
det skrämmer mig ibland hur känslig jag är.
som igår, då tog pär en tröja som jag hade haft hela kvällen och skulle ta då igen.
då tog han den själv och satte den på sig.
det är ju hans tröja så jag förstod ju inte alls vad jag blev arg över.
men han hade gett den till mig och sagt att jag kunde använda den, när han då tar den själv blir jag jättearg.
jag går och är bitter i över en timme. det är riktigt onödigt.
och när folk gör så, utan att ens fråga? så gör man inte!
man frågar om man kan ta den isåfall.
och jag vet själv att det inte tjänar något till att bli arg över något sånt men jag blir det iallafall.
och jag försöker träna bort det, jag försöker låta bli att bli arg när han eller någon annan gör något utan att fråga eller flyttar på något som är mitt, eller rent av bara lånar något som jag har utan att fråga.
jag anser att MAN FRÅGAR ALLTID INNAN. vad det än handlar om!
om det så är en jävla godisbit så ska man fråga innan man tar.
inte för att man alltid behöver ett svar utan för att visa respekt.
jag kräver respekt.
jag ska respekteras på alla sätt och vis som jag själv vill annars så slänger jag dig bokstavligt ut genom dörren.
förut blev jag respekterad för att jag stack ut.
jag var modig.
jag var speciell.
jag klädde mig tufft.
jag var oerhört våldsam, mot både personer och saker.
folk respekterade mig för att de var rädda för mig.
det var aldrig någon som vågade säga något illa om mig så att jag hörde det.
om en av mina vänner bråkade med någon kunde min vän säga till den andra personen helt plötsligt att Jag var arg, att jag skulle ge mig på henne/honom om inte han gav upp.
Och det har jag fåt höra många gånger..
Och ja, jag erkänner, jag är oerhört våldsam.
jag slogs,
jag sparkade,
jag skrek,
svor,
spottade.
Nu är det väggar, möbler och porslin som får ta emot min ilska istället.
mina fingertoppar, mina tänder, mina armar, vad som helst, men jag ger mig inte på någon annan.
Hur gärna jag än vill så är det väldigt längesedan jag smällde till någon.
Och det behöver inte hända igen. jag har försökt hitta något annat sätt att bli respekterad för.
men varje gång jag får för mig att lita på någon så visar den personen att respekt är inget jag förtjänar.
jag förtjänar att bli trampad på.
jag förtjänar att vara osynlig,
att inte vara värd någonting.
jag betyder ingenting.
om jag inte är våldsam, otrevlig och den dåliga, sömniga människan jag var förut, då är jag ingenting.
om jag inte blir den jag var förut så kommer jag inte få den respekt jag vill ha och kräver av de få som finns kvar vid min sida.
jag blev respekterad för att jag förlorade oskulden först, jag drack alkohol först, jag hade min försa fylla före alla andra i min ålder, jag rökte först, jag levde farligt. mina vänner såg upp till mig.
jag levde farligt för att jag inte brydde mig om konsekvenser. jag brydde mig inte om jag blev överkörd för att jag låg på vägen. jag brydde mig inte om vad socialen gjorde. jag brydde mig inte om ifall jag kom vilse i sverige. jag brydde mig inte om vad som kunde hända på nätterna när jag var ute i stan.
inget spelade någon roll.
det fanns två personer från förut som tog sig över mina murar. som letade sig in i mitt innersta och såg vem jag var egentligen. det var inte ofta de var oroliga för att jag skulle göra dem något. de tog hand om mig. de hjälpte mig att ta hand om mig själv. de såg till att jag inte skadade mig själv och försökte hindra mig från att skada andra.
de ser fortfarande förbi mina murar..
för dem är jag inte osynlig.
de ser mig.
de hör mig.
de ger mig trygghet.
jag vill vara den de ser och vara lycklig på samma gång..
jag har försökt länge och någon gång kommer jag vara någon som får respekt, som är lycklig, som mår bra och som är trygg i sig själv..