jag kommer aldrig räcka till.

jag kommer aldrig vara den du vill ha.

jag kommer aldrig kunna leva det liv du vill leva.

jag kommer aldrig kunna ge dig det du vill ha.

jag kommer aldrig passa in hos dig.

jag kommer aldrig kunna göra det du vill göra.

jag kommer aldrig vara den enda.

jag kommer aldrig kunna vara den sista.

jag kommer aldrig vara den du kan forma ditt liv runt.

jag kommer aldrig bli din framtid.

jag har aldrig varit, är inte och kommer aldrig bli ditt allt.

jag kommer aldrig kunna leva ditt liv.

jag kommer aldrig få plats i din vardag.

jag kommer aldrig få göra allt med dig.

jag kommer aldrig räcka till för dig.

jag kommer inte vara det du vill ha.

jag kan inte vara det du vill ha.

jag kan inte ta någons plats.

jag kan inte fylla ut det tomrum du bär på.

jag kommer aldrig göra dig lycklig.

jag kommer aldrig göra dig nöjd.

jag kommer aldrig vara det du behöver.

jag kommer aldrig kunna vara det du vill ha.

jag kommer aldrig kunna räcka till för dig.

jag kommer aldrig någonsin få lov att leva mitt liv, med dig, som den enda, som allt.

Ilska – hur syns det på dig?

Alla människor blir arga. Men vi blir det olika ofta och för olika saker. Och vi visar det på olika sätt.

En del skriker, en del blir tysta, en del vill kasta saker och en del villgöra illa sig själva.

Det finns ofta skillnader mellan killar och tjejer när det handlar om att vara arg. Det finns förväntningar på killar att de ska bli arg ganska lätt och att de ska vara mer våldsamma. Tjejers ilska tas tyvärr inte alltid på allvar.

Även om du blir knäpptyst, börjar gråta eller stamma så är din ilska värd att respekteras. Det är dåligt att tårar tolkas som ett tecken på svaghet.

Det kanske inte är så konstigt om tjejer generellt sett har svårare att visa ilska än killar. Forskare har visat att många vuxna tolkar tjej-bebisars gråt som oro och kill-bebisars gråt som ilska och frustration. Redan när vi är små lär vi oss hur vi förväntas vara som tjejer. De tjejer som skriker när de blir arga eller säger ifrån tycker lärare och föräldrar ofta är jobbigare än en kille som gör likadant.

Kan ilska vara bra?

Det har säkert hänt att du sagt något när du var arg som du ångrar. Eller att du gjort något som inte var så genomtänkt. Det kan kännas läskigt att förlora kontrollen när man blir så där tvärförbannad. Men om du tänker efter så har du nog mer kontroll över ilskan än du kanske tror. Folk flippar sällan ur på en främling på bussen eller på sin chef. Det är ofta småsyskon, nära kompisar eller kanske pojkvännen eller flickvännen det går ut över om du har haft en dålig dag.

Det kan vara bra och sunt att vara arg då och då. De flesta blir arga om de möter en motgång. Ilska kan vara det som gör att du vinner en badminton-match eller säger ifrån om du blivit orättvist behandlad. Det är en känsla och en kraft som gör att du vågar eller orkar.

Och det finns bra sätt att visa att man är arg på, så att man inte skadar sig själv eller någon annan.

Några förslag:

• Skrik.
• Skriv ett mail, debattartikel eller blogga.
• Gå ut och spring.
• Boxa på en kudde.
• Ring upp den du är arg på och tala ut. Det kan vara en bra idé att tänka igenom först och skriva ner vad du vill ha sagt.
• Prata med andra! Det kanske finns fler som är arga på samma sak?
• Prata med någon som får dig på bättre humör.

orkar inte

vill inte

orkar inte

vill inte

orkar inte

vill inte

orkar inte

vill inte

orkar inte

känner inte för det.

inte överhuvudtaget.

inte alls.

vill inte mer.

orkar inte.

vill inte försöka ens.

vill inte titta ditåt ens.

orkar inte.

vill inte.

ger upp nu.

ne,

ger upp snart.

tror jag.

för det är jobbigt nu.

jag förtjänar respekt nu.

jag förtjänar att vara omtyckt.

respekterad

uppskattad.

och det andra orkar jag inte.

jag vill ändra på det.

går det?

flytta bort därifrån?

hmm..

nu är jag hungrig också.

orkar inte äta.

har för ont i magen.

Varje gång jag känner att jag inte räcker till så börjar min hjärna tänka saker som jag inte alls är berädd på.
varje gång jag inte räcker till,
inte är nog,
inte är vad folk vill ha
och inte kan vad de kräver eller vill.
jag tänker på engelska, och det bryr jag mig inte så mycket om. det är ju bara jag som hör rösterna.
men jag tror, att mitt undermedvetna försöker skydda min kropp, som förut mått så dåligt, från att bli sjuk.

mitt undermedvetna försöker skydda mitt liv,
min kropp, min själ
och hela min existens från vad jag egentligen vill.
varje gång jag tänker på hur dålig jag är,
hur värdelös jag är,
att jag inte räcker till,
så är det precis som att jag vill tänka
"I will never be enough"
men helt automatiskt styr mina tankar mig in på låten
"I will never be afraid again"
och det är inget jag märker själv. alltså;
"I will never be...."
blir
"I will never be afraid again. I'll close my eyes and count to ten"
och sen tar det slut
jag tänker inte mer, oftast blir jag bara förvånad över att jag kommer in på den biten i just den låten.
jag kan alltså inte bestämma över mina egna tankar när jag känner mig otillräcklig.
tänk då om jag inte hade haft en stark själ med ett fint undermedvetet och inte haft dendär tanken?
vart hade isåfall mina tankar tagit vägen?
vad hade jag fått för mig att göra och vad hade jag gjort mot mig själv?
jag kan bara se framför mig allt jag är kapabel till att göra när jag tänker så..
ibland blir jag arg för att "I will never be afaid again" kommer upp i huvudet istället för det jag egentligen vill tänka. då blir jag fly förbannad och kan slå i väggar och kasta disk i golvet..
det gör mig galen när jag tappar kontrollen över mig själv.
det känns precis likadant som när någon annan tar kontrollen över mig.
jag har blivit kontrollerad förmycket.
min egna vilja togs ifrån mig och nu är jag fast besluten om att VÄGRA låta någon styra mig, bestämma vad jag ska göra och hur jag ska göra det,
jag tillåter INTE att någon behandlar mig respektlöst överhuvudtaget.
det skrämmer mig ibland hur känslig jag är.
som igår, då tog pär en tröja som jag hade haft hela kvällen och skulle ta då igen.
då tog han den själv och satte den på sig.
det är ju hans tröja så jag förstod ju inte alls vad jag blev arg över.
men han hade gett den till mig och sagt att jag kunde använda den, när han då tar den själv blir jag jättearg.
jag går och är bitter i över en timme. det är riktigt onödigt.
och när folk gör så, utan att ens fråga? så gör man inte!
man frågar om man kan ta den isåfall.
och jag vet själv att det inte tjänar något till att bli arg över något sånt men jag blir det iallafall.
och jag försöker träna bort det, jag försöker låta bli att bli arg när han eller någon annan gör något utan att fråga eller flyttar på något som är mitt, eller rent av bara lånar något som jag har utan att fråga.
jag anser att MAN FRÅGAR ALLTID INNAN. vad det än handlar om!
om det så är en jävla godisbit så ska man fråga innan man tar.
inte för att man alltid behöver ett svar utan för att visa respekt.
jag kräver respekt.
jag ska respekteras på alla sätt och vis som jag själv vill annars så slänger jag dig bokstavligt ut genom dörren.
förut blev jag respekterad för att jag stack ut.
jag var modig.
jag var speciell.
jag klädde mig tufft.
jag var oerhört våldsam, mot både personer och saker.
folk respekterade mig för att de var rädda för mig.
det var aldrig någon som vågade säga något illa om mig så att jag hörde det.
om en av mina vänner bråkade med någon kunde min vän säga till den andra personen helt plötsligt att Jag var arg, att jag skulle ge mig på henne/honom om inte han gav upp.
Och det har jag fåt höra många gånger..
Och ja, jag erkänner, jag är oerhört våldsam.
jag slogs,
jag sparkade,
jag skrek,
svor,
spottade.

Nu är det väggar, möbler och porslin som får ta emot min ilska istället.
mina fingertoppar, mina tänder, mina armar, vad som helst, men jag ger mig inte på någon annan.
Hur gärna jag än vill så är det väldigt längesedan jag smällde till någon.
Och det behöver inte hända igen. jag har försökt hitta något annat sätt att bli respekterad för.
men varje gång jag får för mig att lita på någon så visar den personen att respekt är inget jag förtjänar.
jag förtjänar att bli trampad på.
jag förtjänar att vara osynlig,
att inte vara värd någonting.
jag betyder ingenting.
om jag inte är våldsam, otrevlig och den dåliga, sömniga människan jag var förut, då är jag ingenting.
om jag inte blir den jag var förut så kommer jag inte få den respekt jag vill ha och kräver av de få som finns kvar vid min sida.
jag blev respekterad för att jag förlorade oskulden först, jag drack alkohol först, jag hade min försa fylla före alla andra i min ålder, jag rökte först, jag levde farligt. mina vänner såg upp till mig.
jag levde farligt för att jag inte brydde mig om konsekvenser. jag brydde mig inte om jag blev överkörd för att jag låg på vägen. jag brydde mig inte om vad socialen gjorde. jag brydde mig inte om ifall jag kom vilse i sverige. jag brydde mig inte om vad som kunde hända på nätterna när jag var ute i stan.
inget spelade någon roll.

det fanns två personer från förut som tog sig över mina murar. som letade sig in i mitt innersta och såg vem jag var egentligen. det var inte ofta de var oroliga för att jag skulle göra dem något. de tog hand om mig. de hjälpte mig att ta hand om mig själv. de såg till att jag inte skadade mig själv och försökte hindra mig från att skada andra.
de ser fortfarande förbi mina murar..
för dem är jag inte osynlig.
de ser mig.
de hör mig.
de ger mig trygghet.
jag vill vara den de ser och vara lycklig på samma gång..
jag har försökt länge och någon gång kommer jag vara någon som får respekt, som är lycklig, som mår bra och som är trygg i sig själv..

I will always be "just another...."

Vart tar man vägen i en stad där ingen ser?
Var tar man vägen i en stad bland oss som inte syns?

jag minns att jag störde mig väldigt mycket på folk som skrev något i stil med "ingen ser, ingen hör, ingen vet vad jag i min ensamhet gör".
har för mig det var en av Sofijahs låtar som fick bla. tjejer att skriva sånt.
Först nu förstår jag verkligen vad det betyder, och jag känner likadant.
Det finns verkligen ingen som ser mig, det finns ingen som hör på vad jag egentligen säger, och det finns absolut ingen som har den blekaste aning om vad jag i min ensamhet gör.
Det finns ingen som ser vem jag faktiskt är, det finns ingen som ser mina verkliga behov, det finns ingen som ser hur jag känner, hur jag mår och vad jag vill, det finns ingen som ser in i mina ögon och vet vad jag menar när jag säger något.
det finns ingen som hör när jag försöker berätta, det finns ingen som verkligen lyssnar noga och förstår vad jag menar, det finns ingen som hör min smärta i mina ord, ingen som hör hur svårt det är, hur tungt det är. Det finns ingen som ens har frågat vad jag gör i min ensamhet. Det finns ingen som bryr sig om vad jag gör när jag är själv.

Eller så vill de inte veta..
för vi lever i en stad där hälften har valt att inte se, och resten inte syns..

det är ingen mening i någonting

jag kämpar, försöker och förändras,

dock händer det ingenting.

jag blir en bättre människa, jag växer upp, jag förändras.

men till vilken mening? vad innebär det för mig?

jag blir bättre, men det blir inte livet.

jag blir större, men min värld blir bara mindre.

det känns inte som om jag kommer någonvart.

jag står liksom still, och jag vill inte vara fast här.

vem vet vad jag betyder för världen?

vem vet vad jag betyder för någon annan?

vem vet om jag betyder något alls?

fast, det ger mig känslan av att det inte är någon mening i någonting...

allt händer av en orsak.

jag hände av en orsak.
vi hände av en orsak.
allt blir fel pågrund av något annat.

kalla fingertoppar mot varm, naken hud.

blickar som skär in i det väl inmurade psyket.

ögon som flyr,

det är om stunden när rädslan blir så stark att det blir din trygghet.

när svettig hud och någon annans andetag blir din flykt, din ro.

när fuktiga läppar blir ditt rus.

när någon annan blir din drog.

någon annans syn på dig blir för stunden din tro.

ett stadigt grepp om din nacke, en djup andning i örat.

det handlar om någon annan, just då, inget alls.

någons existens tränger in i din själ,

någons fasta grepp om din kropp,

någons hårda grepp om ditt lår.

Det är någon annan som tar över din kropp.

svetten rinner ifrån pannan, längs med kinden, ner på halsen. där någons läppar möter upp.

det är den totala tilliten, att ge sig själv till någon annan.

att tappa kontrollen, att låta kroppen visa dina ord.

rysningar i ryggmärgen, en total tomhet som ändå är så fylld med känslor.

att vara två om en extas. att vara två i en isolerad värld.

aggresiva händer som håller i din rygg, som kramar om din midja, som tar dig i handen och släpper igen.

en flämtande mun med läppar som smeker din hals,

snabba, fuktiga kyssar över hela din kropp.

känna åtrå, lust, längtan, ett begär, efter något som går emot ensamheten.

tomt, allt är så jävla tomt.

jag är tomhet, jag är ingenting.

fast jag är ju ingenting, då är jag ju någonting.

och om någonting är ingenting, vad är isåfall allting?

ska det behövas kickar för att känna livet?

eller känner man inte att man lever?

min själ är tom, helt jävla empty. 
förutom alla känslor,

jag känner någonting,

men jag känner inte livet.

jag känner inte lust,

jag känner åtrå,

jag känner inte tillit.

jag känner rädsla,

jag känner ingen spänning.

jag känner begär,

men ingen bekräftelse.
jag känner tomheten,

Allt dethär får mitt huvud att dunka, hela min värld snurrar. Det är helt sjukt hur lättpåverkad jag är av min omgivning. Plus på allt detdär så är jag sjuk också. 
hjärtat, kom hem till mig nu. Dethär är overkligt.

Jag längtar efter förändringar, efter ett nytt liv, efter mitt liv.