Det där fina. Var är det?
Var är lyckan?
Skratten? Ömheten?..
Var är han som sa att han skulle göra allt för mig? Han som ville göra mig lycklig och som faktiskt försökte? Var är han som gjorde att jag kände mig värdefull? Han som saknade, längtade och gjorde allt för att få vara med mig. Han som fick mig att känna mig älskad, viktig, uppskattad.. Var tog han vägen?
Jag vet att jag förtjänar det bästa. Jag har aldrig gjort något för att förtjäna mindre än så.. Varför har jag nöjt mig så länge med vad jag får? När jag vet att jag kan bättre.
Du var alltid den bästa. Jag såg dig som min hjälte. Min framtid. Du var den som var värd allt och ännu mer. Ju mer du gav, ju mer jag fick, ville jag ge. Men när jag bara gav och gav och gav, så försvann liksom poängen..
Du har glömt vem jag är. Du har glömt vad jag bär på. Du har glömt vad jag varit med om. Du ser inte längre sorgen jag känner, ängslan, ångesten. Du ser på mig som alla andra tjejer. Jag är bara gnällig. Jag är bara tjatig och jobbig.
Du har glömt att jag inte är som alla andra. Du har slutat se mig så.
Jag behöver någon som kan se mig som mig. Inte någon som ser på mig som en helt vanlig tjej. Jag behöver någon som ser mig så som du såg.