Fortfarande kan jag känna hur det kändes allra första gången jag såg dig. Jag kan minnas precis hur blå dina ögon en gång varit och hur ditt skratt gjorde mig alldeles varm. Jag kunde inte slita ögonen ifrån dig den gången och jag visste från första stund att du var speciell.
Nu ser jag inte det längre. Dina ögon är inte blå, du skrattar inte på samma sätt, och när jag ser dig ser jag inte det speciella längre, jag ser bara sorg.
Sorgen över att vi är borta. Du finns inte längre. Du försvann någonstans på vägen hit. Du lämnade mig alldeles ensam.
Nu skäller du på mig. Hela tiden. Är jag ledsen, blir du arg, är jag glad, blir du arg. Är jag kärleksfull, blir du arg. Du tappade mig på vägen hit. Du ser mig inte, du hör mig inte, jag är bara en jobbig människa som du måste träffa då och då.
Förlåt.