lördag/söndag
nu är klockan 02,12 på natten
och jag har kollat på en film som har fått mig att se livet från ett annat perspektiv.
"systrar i jeans"
förjävla bra var den.
sjuk dag idag, verkligen.
humöret suger, och allt går dåligt.
men nuså, känns faktiskt lite bättre.
fått snacka ut ordentligt med jespor.
vi chattade i ungefär tre o en halv timma
riktigt skönt.
du är så sjukt bra jesper, gillar dig skarpt. (=
nu har jag bestämt mig.
inga tider för sura miner.
jag ska försöka hitta något bra i allting.
göra som jag gjorde idag.
mamma och pappa bråkade i bilen.
jag blundade och låtsades som ingenting.
tänkte på andra saker och somnade.
jag hatar livet jag lever.
men jag älskar mitt liv.
kan man säga så?
jag hatar livet jag lever, innebär att jag hatar vad som händer i mitt liv.
jag hatar sakerna jag gör i mitt liv.
vad folk gör mot mig, och allt ja gjort.
jag älskar mitt liv.
sättet jag faktiskt kan klara av så mke mer än jag tror.
de grymt starka vännerna jag har vid min sida som hjälper mig igenom allt.
de som får mig att skratta, som får mig att le.
som faktiskt min insida de tar mig för.
skiter i när jag slabbar ihop min svenska, vilket ofta händer.
de skiter i sakerna jag gör.
jag saknar mina vänner,
har tagit er för givet.
nu ska jag bli som jag var.
jag ska bli mer social,
börja snacka igen,
få upp kontakten med gamla, underbara vänner.
jag ska börja le.
som jag aldrig lett förut.
jag ska ta vad jag får istället för att be om för mycket.
jag vill vara glad, jag vill umgås med vänner.
jag vill kunna prata med någon.
jag vill våga öppna mig för någon.
jag har liksom, stängt in mig
innan jag började sabba allt genom mina handlingar.
så pratade jag så öppet med alla.
för det fanns inget hemligt att veta om mig.
jag var en glad tjej, med många vänner, med riktiga vänner, med bra vänner.
jag hade aldrig något med det dåliga o göra.
jag tog livet som det kom.
och tog aldrig något för givet.
även om jag hade dåliga dagar, fällde många tårar,
så lämnade jag allt dåligt och gick vidare.
förut var jag så stark.
och jag kunde många gånger säga att jag var lycklig.
men det kan jag inte längre, för då käns det som en lögn.
påtal om lögn.
jag ljuger mycket, både för mig själv och andra.
jag döljer saker för mig själv, och för andra.
jag tål inte sanningen, så jag gör livet till en lögn.
sanningen är ju bara en illusion, ellerhur?
livet är en illusion, och kärlek är en lögn.
hörde orden "kärlek är simulerande för hjärtat, och en lokalbedövning för hjärnan"
men först nu insåg jag hur sant det var.
kärleken får en att se förbi sanningen.
man ser vad man vill se.
man slutar förså, man slutar tänka.
man döljer saker för sig själv och ens omgivning,
för att se käreken.
kärleken är en stor grej.
man bestämmer inte vem man faller för.
kärlek kan hålla länge, men också ta slut rätt fort.
man kan vara säker, och osäker.
man kan vara rädd, och modig.
man kan vara glad, och ledsen.
men so what.
är det något man inte mår bra av,
ska man skita i det.
för inte har vi väl bråttom att lära oss älska någon.
många får ju inte uppleva riktig kärlek förens sent i livet.
men jag kan säga er, jag har sett kärlek, jag har känt kärlek.
kärlek är inte livet.
livet är det, och så mycket mer.
livet är lycka, sorg, saknad, ilska, allt möjligt.
vi förlorar saker,
men vinner alltid i slutet.
vi får uppleva nya saker, och lär oss nytt hela tiden.
man kan aldrig veta allting.
ingen vet allting.
ingen har varit med om allting.
vi förlorar nära och kära, vänner och familj.
men livet måste få gå vidare.
det finns inget vi kan göra något åt.
jag tycker att alla vi ungdommar ( nu känner jag mig väldigt vuxen..)
borde ta steget och låta barn vara barn.
vi har hela livet framför oss.
vi borde ta det stora steget tll verkligheten,
vi kan göra sanningen bättre.
vad som händer, hänger på oss.
ingen annan bestämmer vad som händer,
ingen annan mer än vi själva.
ensamma eller med någon annan.
i kärlek eller vänskap.
tillsammans är vi starka, tillsammans är vi stora.
tillsammans kan vi klara allt.
håll ihop, genom eld och vatten.
alla måste vi ge varandra en chans.
och jag har kollat på en film som har fått mig att se livet från ett annat perspektiv.
"systrar i jeans"
förjävla bra var den.
sjuk dag idag, verkligen.
humöret suger, och allt går dåligt.
men nuså, känns faktiskt lite bättre.
fått snacka ut ordentligt med jespor.
vi chattade i ungefär tre o en halv timma
riktigt skönt.
du är så sjukt bra jesper, gillar dig skarpt. (=
nu har jag bestämt mig.
inga tider för sura miner.
jag ska försöka hitta något bra i allting.
göra som jag gjorde idag.
mamma och pappa bråkade i bilen.
jag blundade och låtsades som ingenting.
tänkte på andra saker och somnade.
jag hatar livet jag lever.
men jag älskar mitt liv.
kan man säga så?
jag hatar livet jag lever, innebär att jag hatar vad som händer i mitt liv.
jag hatar sakerna jag gör i mitt liv.
vad folk gör mot mig, och allt ja gjort.
jag älskar mitt liv.
sättet jag faktiskt kan klara av så mke mer än jag tror.
de grymt starka vännerna jag har vid min sida som hjälper mig igenom allt.
de som får mig att skratta, som får mig att le.
som faktiskt min insida de tar mig för.
skiter i när jag slabbar ihop min svenska, vilket ofta händer.
de skiter i sakerna jag gör.
jag saknar mina vänner,
har tagit er för givet.
nu ska jag bli som jag var.
jag ska bli mer social,
börja snacka igen,
få upp kontakten med gamla, underbara vänner.
jag ska börja le.
som jag aldrig lett förut.
jag ska ta vad jag får istället för att be om för mycket.
jag vill vara glad, jag vill umgås med vänner.
jag vill kunna prata med någon.
jag vill våga öppna mig för någon.
jag har liksom, stängt in mig
innan jag började sabba allt genom mina handlingar.
så pratade jag så öppet med alla.
för det fanns inget hemligt att veta om mig.
jag var en glad tjej, med många vänner, med riktiga vänner, med bra vänner.
jag hade aldrig något med det dåliga o göra.
jag tog livet som det kom.
och tog aldrig något för givet.
även om jag hade dåliga dagar, fällde många tårar,
så lämnade jag allt dåligt och gick vidare.
förut var jag så stark.
och jag kunde många gånger säga att jag var lycklig.
men det kan jag inte längre, för då käns det som en lögn.
påtal om lögn.
jag ljuger mycket, både för mig själv och andra.
jag döljer saker för mig själv, och för andra.
jag tål inte sanningen, så jag gör livet till en lögn.
sanningen är ju bara en illusion, ellerhur?
livet är en illusion, och kärlek är en lögn.
hörde orden "kärlek är simulerande för hjärtat, och en lokalbedövning för hjärnan"
men först nu insåg jag hur sant det var.
kärleken får en att se förbi sanningen.
man ser vad man vill se.
man slutar förså, man slutar tänka.
man döljer saker för sig själv och ens omgivning,
för att se käreken.
kärleken är en stor grej.
man bestämmer inte vem man faller för.
kärlek kan hålla länge, men också ta slut rätt fort.
man kan vara säker, och osäker.
man kan vara rädd, och modig.
man kan vara glad, och ledsen.
men so what.
är det något man inte mår bra av,
ska man skita i det.
för inte har vi väl bråttom att lära oss älska någon.
många får ju inte uppleva riktig kärlek förens sent i livet.
men jag kan säga er, jag har sett kärlek, jag har känt kärlek.
kärlek är inte livet.
livet är det, och så mycket mer.
livet är lycka, sorg, saknad, ilska, allt möjligt.
vi förlorar saker,
men vinner alltid i slutet.
vi får uppleva nya saker, och lär oss nytt hela tiden.
man kan aldrig veta allting.
ingen vet allting.
ingen har varit med om allting.
vi förlorar nära och kära, vänner och familj.
men livet måste få gå vidare.
det finns inget vi kan göra något åt.
jag tycker att alla vi ungdommar ( nu känner jag mig väldigt vuxen..)
borde ta steget och låta barn vara barn.
vi har hela livet framför oss.
vi borde ta det stora steget tll verkligheten,
vi kan göra sanningen bättre.
vad som händer, hänger på oss.
ingen annan bestämmer vad som händer,
ingen annan mer än vi själva.
ensamma eller med någon annan.
i kärlek eller vänskap.
tillsammans är vi starka, tillsammans är vi stora.
tillsammans kan vi klara allt.
håll ihop, genom eld och vatten.
alla måste vi ge varandra en chans.
Kommentarer
Trackback