sooendag
jag är duktig jag, skriver blogg hela tiden.
skulle kunna skriva minst fem inlägg per dag vafan..
men det får bli som det blir.
jag har ju bara två saker som snurrar runt i mitt huvud hela tiden.
det knäcker mig totalt ibland.
stör mig som fan på det.
idag har jag tränat, tränat friståendet och strechat mke been.
kom hem, har typ inte gjort ngt.
bara segat hela dan.
bråkat med mamma med, men det är väl ingen nyhet.
snackat massa med john, om en sak.
vi förstår varandra så läskigt bra.
känns som om jag förlorar allt som står mig närmast just nu.
och det tar i, det gör ont, det gör så jävla ont..
jag väntar på förändringar, jag gör mitt bästa.
men när allting bara faller omkring mig.
hurfan ska jag hålla mig uppe då?
tårarna faller så lätt, så äckligt lätt.
orkar inte mer,
och nu är de jävla utslagen tillbaka
"stressutslagen" jag får när jag typ.. faller..
jag är trött alltid.
orkar inte mke, segar hela tiden.
surar ihop för minsta lilla.
jag vill inte,
jag vill vara glad!
men det är så mycket man vill.
jag har två väldigt höga önskningar just nu.
de är båda lika omöjliga, känns det som.
men i wont give up, i'll make it to any price. I'll fight til the day I can't stand by myself.
första är att spola tillbaka tiden lite mer än två veckor och ändra det till ngt bra.
andra är att gå vidare..
det är så jävla jobbigt.
det gör så jävla ont.
john förstår mig precis, för han sitter i nästan samma båt.
känns som om båten svajar, och jag är nästintill på att ramla i.
allt jag har kvar just nu av det jag värderar högst,
är minnen, minnen och tomma ord.
jag vill verkligen gå vidare.
men jah vill också ha allt tillbaka.
precis som det var förut.
om det blir som förut, så lovar jag, jag svär på mitt liv, att kämpa så mycket hårdare än vad jag gjorde denna gången. jag lovar att allting ska gå mycket, mycket bättre. bara jag fick chansen att förklara..
du överaskar mig hela tiden.
du ändrar dig hela tiden.
du gör mig förvirrad..
vet inte längre vad jag ska tro på.
ni tre har verkligen vänt mitt liv upp och ner.
tårarna faller för er skull,
pågrund av er.
jag känner mig så ensam.
på en blomsteräng, när alla blommorna blivit plockade, står det en enda blomma kvar.
ingen plockade blomman för den hade ett visset blad.
ingen tog tag och tog hand om blomman för det fanns ju så många andra.
nu står blomman kvar, och vissnar mer och mer för var dag som går.
men den står där.
det blåser, regnar, steker. men den står kvar.
den kämpar tills den inte klarar av mer.
den ska kämpa ut till minsta lilla pistill, minsta lilla blomblad.
tills livsglöden slocknar helt,
och blomman vissnar hela vägen ner till roten.
jag blev lyckligast på jorden varje gång jag såg dig le.
men jag förändrades sen dög jag inte åt dig.
det får jag väl bara ta o acceptera.
folk förändras, and it sucks.
livet går vidare, det måste jag väl fatta ngn gång.
hatar att se dig, nej, jag älskar att se dig.
men hatar att se dig nu när det inte längre är som förut.
jag känner inte kärlek längre.
men jag känner saknad,
ett stort sår..
lär ta tid för såret att läka.
men det kommer läka, jag lovar.
nu ska jag inte längre visa hur svag jag är.
sabina's back on track.
jag ska ta mig igenom detta och sen uppåt .
upp, upp och ivääg! (:
jag ska bli starkare, jag ska bättra mitt självförtroende.
så tråkigt med sura miner.
så äckligt tråkigt och onödigt med sura miner.
puss på alla söta,
säg till om ni ska hitta på ngt, typ, filmkväll, jag är fett sugen på o träffa folk, =D <3
skulle kunna skriva minst fem inlägg per dag vafan..
men det får bli som det blir.
jag har ju bara två saker som snurrar runt i mitt huvud hela tiden.
det knäcker mig totalt ibland.
stör mig som fan på det.
idag har jag tränat, tränat friståendet och strechat mke been.
kom hem, har typ inte gjort ngt.
bara segat hela dan.
bråkat med mamma med, men det är väl ingen nyhet.
snackat massa med john, om en sak.
vi förstår varandra så läskigt bra.
känns som om jag förlorar allt som står mig närmast just nu.
och det tar i, det gör ont, det gör så jävla ont..
jag väntar på förändringar, jag gör mitt bästa.
men när allting bara faller omkring mig.
hurfan ska jag hålla mig uppe då?
tårarna faller så lätt, så äckligt lätt.
orkar inte mer,
och nu är de jävla utslagen tillbaka
"stressutslagen" jag får när jag typ.. faller..
jag är trött alltid.
orkar inte mke, segar hela tiden.
surar ihop för minsta lilla.
jag vill inte,
jag vill vara glad!
men det är så mycket man vill.
jag har två väldigt höga önskningar just nu.
de är båda lika omöjliga, känns det som.
men i wont give up, i'll make it to any price. I'll fight til the day I can't stand by myself.
första är att spola tillbaka tiden lite mer än två veckor och ändra det till ngt bra.
andra är att gå vidare..
det är så jävla jobbigt.
det gör så jävla ont.
john förstår mig precis, för han sitter i nästan samma båt.
känns som om båten svajar, och jag är nästintill på att ramla i.
allt jag har kvar just nu av det jag värderar högst,
är minnen, minnen och tomma ord.
jag vill verkligen gå vidare.
men jah vill också ha allt tillbaka.
precis som det var förut.
om det blir som förut, så lovar jag, jag svär på mitt liv, att kämpa så mycket hårdare än vad jag gjorde denna gången. jag lovar att allting ska gå mycket, mycket bättre. bara jag fick chansen att förklara..
du överaskar mig hela tiden.
du ändrar dig hela tiden.
du gör mig förvirrad..
vet inte längre vad jag ska tro på.
ni tre har verkligen vänt mitt liv upp och ner.
tårarna faller för er skull,
pågrund av er.
jag känner mig så ensam.
på en blomsteräng, när alla blommorna blivit plockade, står det en enda blomma kvar.
ingen plockade blomman för den hade ett visset blad.
ingen tog tag och tog hand om blomman för det fanns ju så många andra.
nu står blomman kvar, och vissnar mer och mer för var dag som går.
men den står där.
det blåser, regnar, steker. men den står kvar.
den kämpar tills den inte klarar av mer.
den ska kämpa ut till minsta lilla pistill, minsta lilla blomblad.
tills livsglöden slocknar helt,
och blomman vissnar hela vägen ner till roten.
jag blev lyckligast på jorden varje gång jag såg dig le.
men jag förändrades sen dög jag inte åt dig.
det får jag väl bara ta o acceptera.
folk förändras, and it sucks.
livet går vidare, det måste jag väl fatta ngn gång.
hatar att se dig, nej, jag älskar att se dig.
men hatar att se dig nu när det inte längre är som förut.
jag känner inte kärlek längre.
men jag känner saknad,
ett stort sår..
lär ta tid för såret att läka.
men det kommer läka, jag lovar.
nu ska jag inte längre visa hur svag jag är.
sabina's back on track.
jag ska ta mig igenom detta och sen uppåt .
upp, upp och ivääg! (:
jag ska bli starkare, jag ska bättra mitt självförtroende.
så tråkigt med sura miner.
så äckligt tråkigt och onödigt med sura miner.
puss på alla söta,
säg till om ni ska hitta på ngt, typ, filmkväll, jag är fett sugen på o träffa folk, =D <3
Kommentarer
Trackback
