Murar
jag vet inte vad som hänt, men på senaste tiden har jag verkligen förlorat mycket, och många.
jag vet inte vad det är jag håller på med. men jag har förändrats, mycket. iallafall på sättet att se på min omgivning.
detta går verkligen inte att förklara, jag hade gärna förklarat, men det känns som om det är för många som läser min blogg.
jag vågar inte, jag är så rädd. rädd för verkligheten. jag vet vad jag vill, men jag kan inte när jag mår såhär.
det lär ta tid, men jag ska klara det. jag har varit sjukt nere idag. jag har flera mål, det ena är att lära mig leva för mig själv. för jag blir så grymt sårbar så fort jag förlorar någon. jag kan knappt lita på folk längre, jag har jättesvårt att prata med folk. jag vågar inte lita. jag vet inte vad det är. jag har väl blivit sviken för många gånger. men att jag inte vågar lita på folk, det får ni faktiskt ta. ni kan inte lämna mig för det. jag försöker ju verkligen.
ett annat mål, är att jag vill bli något när jag blir stor, jag vill sikta högt i skolan, jag vill ta lektioner och lära mig. jag menar inte att jag gillar skolan, för jag gör inte det. jag mår inte bra i skolan, jag är rädd. jag tycker det suger att behöva arbeta, jag tycker våra lärare är idioter. men jag vill, så just nu, skiter jag i det. jag vet, att förmodligen kommer jag inte ha denna inställningen så länge, men nu när jag väl har den, så ska jag verkligen göra mitt yttersta. jag gör det bästa av vad jag kan, för jag vill, jag vet att jag kan, att sålänge jag vill, finns det inget, och ingen, som kan stoppa mig.
2009, mitt nyårsmotto. 2009; leva livet, ta varje dag som den kommer och vara glad för vad jag har.
änsålänge, har det gått riktigt bra.
jag läser ofta texter om "bästa vänner", de är ofta fyra-fem stycken i ett gäng som håller ihop, som de hållt ihop i flera år. jag känner inte att jag har det gänget, jag kanske inte har så många bra vänner, men jag lovar er, jag är glad för dom jag har. jag är glad för de jag vågar lita på. ibland är de bästa vännerna man inte riktigt alltid ser, de man inte träffar så ofta, de man inte pratar med så mycket, de jag inte har med mig, har jag hos mig, för de finns i tankarna, och i hjärtat. jag träffar dom inte så ofta, vilket gör att känslan när jag träffar dom, blir otrolig. jag pratar kanske inte så mycket med dom, men jag vet att dom finns där, i eld och lågor, så kommer dom finnas där, riktigt, riktigt länge.
det känns som om jag isolerat mig själv från omgivningen, som om jag stängt till för verkligheten. det har gjort mig starkare, men också mycket svagare. går inte att förklara.
jag tror, att jag skriver vidare texten på min dator istället. för där behöver jag inte oroa mig för att folk ska läsa.
förmodligen är det inte så många här heller, men man vet ju aldrig.
- i slutändan, kan man inte lita på någon annan än sig själv.
- en saknad, en sorg, en smärta, en styrka.
- sorgen gör mig starkare, den förbereder nästa gång känslan kommer.
- ingen kan förminska mig, bara jag själv.
- nufan är jag här för livet, och inget annat! <3
jag vet inte vad det är jag håller på med. men jag har förändrats, mycket. iallafall på sättet att se på min omgivning.
detta går verkligen inte att förklara, jag hade gärna förklarat, men det känns som om det är för många som läser min blogg.
jag vågar inte, jag är så rädd. rädd för verkligheten. jag vet vad jag vill, men jag kan inte när jag mår såhär.
det lär ta tid, men jag ska klara det. jag har varit sjukt nere idag. jag har flera mål, det ena är att lära mig leva för mig själv. för jag blir så grymt sårbar så fort jag förlorar någon. jag kan knappt lita på folk längre, jag har jättesvårt att prata med folk. jag vågar inte lita. jag vet inte vad det är. jag har väl blivit sviken för många gånger. men att jag inte vågar lita på folk, det får ni faktiskt ta. ni kan inte lämna mig för det. jag försöker ju verkligen.
ett annat mål, är att jag vill bli något när jag blir stor, jag vill sikta högt i skolan, jag vill ta lektioner och lära mig. jag menar inte att jag gillar skolan, för jag gör inte det. jag mår inte bra i skolan, jag är rädd. jag tycker det suger att behöva arbeta, jag tycker våra lärare är idioter. men jag vill, så just nu, skiter jag i det. jag vet, att förmodligen kommer jag inte ha denna inställningen så länge, men nu när jag väl har den, så ska jag verkligen göra mitt yttersta. jag gör det bästa av vad jag kan, för jag vill, jag vet att jag kan, att sålänge jag vill, finns det inget, och ingen, som kan stoppa mig.
2009, mitt nyårsmotto. 2009; leva livet, ta varje dag som den kommer och vara glad för vad jag har.
änsålänge, har det gått riktigt bra.
jag läser ofta texter om "bästa vänner", de är ofta fyra-fem stycken i ett gäng som håller ihop, som de hållt ihop i flera år. jag känner inte att jag har det gänget, jag kanske inte har så många bra vänner, men jag lovar er, jag är glad för dom jag har. jag är glad för de jag vågar lita på. ibland är de bästa vännerna man inte riktigt alltid ser, de man inte träffar så ofta, de man inte pratar med så mycket, de jag inte har med mig, har jag hos mig, för de finns i tankarna, och i hjärtat. jag träffar dom inte så ofta, vilket gör att känslan när jag träffar dom, blir otrolig. jag pratar kanske inte så mycket med dom, men jag vet att dom finns där, i eld och lågor, så kommer dom finnas där, riktigt, riktigt länge.
det känns som om jag isolerat mig själv från omgivningen, som om jag stängt till för verkligheten. det har gjort mig starkare, men också mycket svagare. går inte att förklara.
jag tror, att jag skriver vidare texten på min dator istället. för där behöver jag inte oroa mig för att folk ska läsa.
förmodligen är det inte så många här heller, men man vet ju aldrig.
- i slutändan, kan man inte lita på någon annan än sig själv.
- en saknad, en sorg, en smärta, en styrka.
- sorgen gör mig starkare, den förbereder nästa gång känslan kommer.
- ingen kan förminska mig, bara jag själv.
- nufan är jag här för livet, och inget annat! <3
Kommentarer
john
sabina!!! :DDDDD
john
sabina!!! :DDDDD
Trackback
