Ingenting hjälper, inte får jag mina tabletter, inte tänker de ta mig här ifrån.
Nej, jag ska stå här, mitt i denna ångest, mitt i denna skit.
Jag vill våga, jag vill öppna mig, för någon, men för vem?
jag vill ha någon,
som jag vet att jag kan lita på, till hundra procent. Och visst, ni kan säga hur mycket ni vill, att jag kan lita på er, att ni finns där etc, men det spelar ingen roll, för sålänge jag själv inte vill eller känner mig redo, så kan ingen göra något sånt för mig.
Jag försökte, jag trodde jag hade någon, en vän sedan flera år tillbaka, jag trodde du skulle fínnas för mig, lyssna på mig, hjälpa mig, för jag vet mycket väl att jag inte klarar detta själv.. Men tydligen har jag inget val?
Men på riktigt nu, när fan ska detta ta slut?
Jag gör inget av detta frivilligt, jag tvingar inte fram känslorna.
vad jag behöver, är någon som finns där, någon som säger de rätta orden, vid rätt tillfälle.
Någon som kan för stunden göra mig lycklig, någon som kan ta min hand och säga att jag inte är ensam.
för det är ensamheten som dödar mig. Jag är så ensam, även om jag egentligen inte är det, så är det ingen som hör mina tankar, mina röster, det är ingen som förstår min smärta, det är ingen som håller vid mig på det sättet jag önskat.
Jag sa för ett tag sedan att jag inte ska utsätta andra för min ångest, men jag måste ändå få skriva av mig, kom då på att det inte är någon som läser min blogg, alltså perfekt!
Kommer förmodligen hålla mig ganska uppdaterad här, börja förtränga min ågest & hoppas på att hjälp är på väg.





FÅR JAG INTE VAD JAG BEHÖVER SÅ KLARAR JAG FAN INTE LÄNGE TILL