Nu känns det som om jag är tillbaka där igen, i tomheten, i ingenting .. Förstår inte hur det går till. Trodde jag var påväg upp igen, men nu är jag på botten, såklart. Jag vill inte ha det såhär, jag försöker och försöker, och vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp. Jag vet att jag klarar mig, det är sammanbrotten jag inte fixar, inte längre. Det är de som får mig att vilja ge upp, just i de stunderna orkar jag inte mer. Jag tror att hade jag blivit av med sammanbrotten, så hade jag varit okej igen, då hade jag mått bra. Jag vill ha något att kämpa för, något att bry mig om, något att tänka på, jag vill ha en anledning. Jag vill ha någon som klarar av mig och mina utbrott, någon som inte förstår mig men som försöker. Jag söker inte, jag väntar, det kommer, det vet jag om. Allt kommer bli bra, det är bara att ha tålamod.

Att våga är att förlora fotfästet för en stund
- Att inte våga är att förlora sig själv..

Du kommer förmodligen få ditt hjärta sårat mer än en gång och det är svårare varje gång.
Du kommer såra hjärtan också, så kom ihåg hur det kändes när du var sårad..
Du kommer att gråta för tiden går för fort, och så småningom kommer du att förlora någon du älskar.

- Så ta för många bilder, skratta för mycket och älska som om du har aldrig varit sårad, eftersom alla sextio sekunder du spenderar är en minut av lycka du aldrig kommer få tillbaka.

Skratta när du kan, be om ursäkt när du bör och släpp det du inte kan ändra.