det är verkligen inte lätt när det är svårt ..
Kärlek?
Vänner?
Familj?
Är det överskattat, eller är vi dåliga på att uppskatta vad vi har?
Blir det ett beroende, eller bara ett plus i kanten?
Vad som helst kan hända när som helst, ska vi leva varje dag som om det vore den sista?
Men, vad vore lycka utan sorg? Vad vore kärlek utan bråk? Jag tror att vi uppskattar de bra stunderna alldeles för lite, och vi tjatar för mycket om de dåliga stunderna, eller?
För att hitta någon att lita på så måste vi chansa, vi måste våga ta chanser.

jag behöver någon som är säker i sig själv, jag behöver någon som kan ta hand om sig själv, och mig, samtidigt. Jag behöver någon som inte är rädd för att visa känslor, som tillåter sigsjälv må dåligt ibland. Jag behöver någon som klarar av mina utbrott, som låter mig vara pissed off fly förbannad, som klarar av att ta emot några elaka ord, någon som fångar mig när ilskan får mig att falla och bryta ihop .. Någon som förstår att jag bara mår dåligt, som accepterar det och inte försöker förstå varför .. Någon som är där för mig, som stöttar mig och gör mig glad, och som låter mig finnas där, som låter mig göra den glad, som låter mig stötta och hjälpa. Jag behöver någon som är med mig för den jag är, någon som klarar av mig, någon som står ut med mina krav och mina humörsvängningar .. Jag behöver någon som inte finns..