Vart tar man vägen i en stad där ingen ser?
Var tar man vägen i en stad bland oss som inte syns?

jag minns att jag störde mig väldigt mycket på folk som skrev något i stil med "ingen ser, ingen hör, ingen vet vad jag i min ensamhet gör".
har för mig det var en av Sofijahs låtar som fick bla. tjejer att skriva sånt.
Först nu förstår jag verkligen vad det betyder, och jag känner likadant.
Det finns verkligen ingen som ser mig, det finns ingen som hör på vad jag egentligen säger, och det finns absolut ingen som har den blekaste aning om vad jag i min ensamhet gör.
Det finns ingen som ser vem jag faktiskt är, det finns ingen som ser mina verkliga behov, det finns ingen som ser hur jag känner, hur jag mår och vad jag vill, det finns ingen som ser in i mina ögon och vet vad jag menar när jag säger något.
det finns ingen som hör när jag försöker berätta, det finns ingen som verkligen lyssnar noga och förstår vad jag menar, det finns ingen som hör min smärta i mina ord, ingen som hör hur svårt det är, hur tungt det är. Det finns ingen som ens har frågat vad jag gör i min ensamhet. Det finns ingen som bryr sig om vad jag gör när jag är själv.

Eller så vill de inte veta..
för vi lever i en stad där hälften har valt att inte se, och resten inte syns..