vilsen
Det där
Det där fina. Var är det?
Var är lyckan?
Skratten? Ömheten?..
Var är han som sa att han skulle göra allt för mig? Han som ville göra mig lycklig och som faktiskt försökte? Var är han som gjorde att jag kände mig värdefull? Han som saknade, längtade och gjorde allt för att få vara med mig. Han som fick mig att känna mig älskad, viktig, uppskattad.. Var tog han vägen?
Jag vet att jag förtjänar det bästa. Jag har aldrig gjort något för att förtjäna mindre än så.. Varför har jag nöjt mig så länge med vad jag får? När jag vet att jag kan bättre.
Du var alltid den bästa. Jag såg dig som min hjälte. Min framtid. Du var den som var värd allt och ännu mer. Ju mer du gav, ju mer jag fick, ville jag ge. Men när jag bara gav och gav och gav, så försvann liksom poängen..
Du har glömt vem jag är. Du har glömt vad jag bär på. Du har glömt vad jag varit med om. Du ser inte längre sorgen jag känner, ängslan, ångesten. Du ser på mig som alla andra tjejer. Jag är bara gnällig. Jag är bara tjatig och jobbig.
Du har glömt att jag inte är som alla andra. Du har slutat se mig så.
Jag behöver någon som kan se mig som mig. Inte någon som ser på mig som en helt vanlig tjej. Jag behöver någon som ser mig så som du såg.
Fel
Fortfarande kan jag känna hur det kändes allra första gången jag såg dig. Jag kan minnas precis hur blå dina ögon en gång varit och hur ditt skratt gjorde mig alldeles varm. Jag kunde inte slita ögonen ifrån dig den gången och jag visste från första stund att du var speciell.
Nu ser jag inte det längre. Dina ögon är inte blå, du skrattar inte på samma sätt, och när jag ser dig ser jag inte det speciella längre, jag ser bara sorg.
Sorgen över att vi är borta. Du finns inte längre. Du försvann någonstans på vägen hit. Du lämnade mig alldeles ensam.
Nu skäller du på mig. Hela tiden. Är jag ledsen, blir du arg, är jag glad, blir du arg. Är jag kärleksfull, blir du arg. Du tappade mig på vägen hit. Du ser mig inte, du hör mig inte, jag är bara en jobbig människa som du måste träffa då och då.
Förlåt.
idioti§
Det finns ingen som kan få mig att känna så mycket som du kan. Med dig känner jag allt mycket mer.
När jag blir ledsen, så faller hela min värld.
När jag blir arg, blir jag fly förbannad.
När jag blir förvirrad, vet jag varken ut eller in.
När jag blir rädd slår hjärtat i 190, händerna skakar, tårarna rinner och benen bär inte.
När jag blir glad med dig, då blir jag lycklig. Då ilar det i hela kroppen och jag känner mig oövervinnelig.
Det är så mycket lättare att hålla ögonen öppna med dig. Jag ser världen på ett helt annat sätt. Du är min undanflykt från allt det dåliga. Min trygga borg.
Jag sover aldrig så gott som när jag får sova med dig bredvid. Jag är aldrig så trygg som när jag är i din famn. Jag mår aldrig så bra som när jag vet att jag ska få träffa dig på kvällen. Då vet jag, helt säkert. Att vad som än händer på dagen, var vi än är, vad vi än gör, så ska jag få avsluta dagen med det absolut bästa jag vet. - med dig.
Nu ligger dina grejer i påsar och inget finns mer.
Funny how things turn out sometimes, right?
Tänk så fel man kan ha. Du skulle ju göra mig lycklig i resten av mitt liv. Du&jag skulle möta världen tillsammans. Det var du som skulle stå och vänta på mig vid altaret. Det var dig jag såg i allt. Det var dig jag ville ge allt och ännu mer. Det var dig jag ville ha bredvid i alla lägen. Det var dig jag skulle dela mitt liv med.
Nu står jag här ensam. Utan min trygghet. Utan min kärlek. Utan min glädje.
inte mig
jag vet att det inte är mig du vill ha.
jag vet att det inte är bara jag.
jag vet att du ser på andra.
att du suktar efter andra.
längtar efter någon annan.
jag vet att när du inte ser på mig så ser du på någon annan.
jag vet att när jag inte är bredvid så önskar du att någon annan var det.
och du vet att det gör ont.
du ser hur mycket smärta jag bär på.
och att vara med dig gör det inte lättare ..
Always
Every second of every minute in every hour, every day, always.
That's how much time I want to spend with you.
Önskar du kände likadant. Jag trodde inte du såg mig. Men nu vet jag att du blundar för mig.. Du vill inte se mig.
Behov#2
Jag behöver kärlek.
Ömhet. Respekt.
Jag behöver känna mig omtyckt.
Sedd. Uppskattad.
Jag behöver tas om hand.
Lyssnas på, tänkt på.
Behov
Jag behöver någon som är starkare än mig. Som håller mig uppe när benen viker sig. Någon som tar hand om mig när jag behöver det. Någon som inte bara förväntar sig det av mig utan som faktiskt kan ge tillbaka också. Någon som hjälper mig.. Och jag vill att det är du..
Jag älskar dig.. Alldeles för mycket för att lämna dig. Men jag mår alldeles för dåligt för att stanna kvar..
Att jag älskar dig kan inget ändra på. Men att jag mår dåligt kan du ändra på. Bara se mig.. Hör mig.
Du
Nu är det din tur att kämpa. Nu är det din tur att känna. Nu ska jag betee mig som dig. Och du ska få känna hur det känns.
Men det gör ont. Så jäkla ont. Jag förstår inte hur du kan betee dig så. Jag började må dåligt bara efter ett par timmar. Och nu har det snart gått ett dygn. Jag får så dåligt samvete och blir ledsen av att betee mig som du gör. Jag vet att du märker att jag inte är som vanligt, men du ser inte att det egentligen är du som behandlar mig såhär..
Jag vill så gärna ha dig här nu, få krypa upp i din famn, gråta lite och få somna där. Jag vill säga allting till dig, ännu en gång, jag vill så gärna att du ska förstå. Men jag låter inte mig själv göra det en gång till. Jag har pratat med dig, jag har förklarat för dig, men du förstår inte. Så nu ska jag visa dig. Nu ska jag visa dig hur du får mig att må. - inte som vanligt, genom att gråta och förklara för dig. Utan nu ska jag låta dig få testa att bli behandlad som jag.
Men du kommer inte vilja ha mig längre. Du kommer inte komma till mig om inte jag ber dig. Jag tänker inte be dig. Jag vill att DU ska be mig. Jag vill att DU ska sakna MIG. Jag vill att DU ska längta efter MIG. Känslor går inte bara åt ett håll. Du kan inte bara få, du måste ge också. Du måste VISA att du älskar mig. Du måste VISA att du vill vara med mig. Du måste VISA att jag är viktig för dig. Du måste VISA att jag är nr1, att jag betyder något, att jag är omtyckt, att du tänker på mig när du är ifrån mig, att du saknar mig, att du längtar efter mig, att du är glad över att du har mig, att du vill ha kvar mig...
Men eftersom du inte förstår när jag säger det till dig, du förstår inte vad du gör fel, du förstår inte varför jag tjatar, du förstår inte varför jag är ledsnes tiden, så ska jag visa dig. Jag ska visa dig varför det är så. Varför jag känner mig oälskad, ouppskattad, oviktig..
Och jag hoppas för hela mitt liv att du förstår snart. För hur mycket jag än älskar dig, hur mycket du än betyder för mig, fastän jag inte kan tänka mig en framtid utan dig, fast du är så oerhört viktig för mig. Så kan jag inte vara med någon som inte kan besvara mina känslor.. Och det gör ont att säga så. Ännu ondare än att behandla dig såhär..
Jag längtar tills du ser mig.. Hör mig..
no
antar att det inte är meningen att jag ska vara lycklig.
aldrig
jag kommer aldrig vara nog.
jag kommer aldrig räcka till.
jag kommer aldrig vara den du vill ha.
jag kommer aldrig kunna leva det liv du vill leva.
jag kommer aldrig kunna ge dig det du vill ha.
jag kommer aldrig passa in hos dig.
jag kommer aldrig kunna göra det du vill göra.
jag kommer aldrig vara den enda.
jag kommer aldrig kunna vara den sista.
jag kommer aldrig vara den du kan forma ditt liv runt.
jag kommer aldrig bli din framtid.
jag har aldrig varit, är inte och kommer aldrig bli ditt allt.
jag kommer aldrig kunna leva ditt liv.
jag kommer aldrig få plats i din vardag.
jag kommer aldrig få göra allt med dig.
jag kommer aldrig räcka till för dig.
jag kommer inte vara det du vill ha.
jag kan inte vara det du vill ha.
jag kan inte ta någons plats.
jag kan inte fylla ut det tomrum du bär på.
jag kommer aldrig göra dig lycklig.
jag kommer aldrig göra dig nöjd.
jag kommer aldrig vara det du behöver.
jag kommer aldrig kunna vara det du vill ha.
jag kommer aldrig kunna räcka till för dig.
jag kommer aldrig någonsin få lov att leva mitt liv, med dig, som den enda, som allt.
tjejouren - ilska
( har KOPIERAT rakt av vad det står om ilska på tjejouren.se. som förresten är en väldigt, väldigt bra hemsida! både för oss tjejer och för killar som vill lära sig mer )
Ilska – hur syns det på dig?
Alla människor blir arga. Men vi blir det olika ofta och för olika saker. Och vi visar det på olika sätt.
En del skriker, en del blir tysta, en del vill kasta saker och en del villgöra illa sig själva.
Det finns ofta skillnader mellan killar och tjejer när det handlar om att vara arg. Det finns förväntningar på killar att de ska bli arg ganska lätt och att de ska vara mer våldsamma. Tjejers ilska tas tyvärr inte alltid på allvar.
Även om du blir knäpptyst, börjar gråta eller stamma så är din ilska värd att respekteras. Det är dåligt att tårar tolkas som ett tecken på svaghet.
Det kanske inte är så konstigt om tjejer generellt sett har svårare att visa ilska än killar. Forskare har visat att många vuxna tolkar tjej-bebisars gråt som oro och kill-bebisars gråt som ilska och frustration. Redan när vi är små lär vi oss hur vi förväntas vara som tjejer. De tjejer som skriker när de blir arga eller säger ifrån tycker lärare och föräldrar ofta är jobbigare än en kille som gör likadant.
Kan ilska vara bra?
Det har säkert hänt att du sagt något när du var arg som du ångrar. Eller att du gjort något som inte var så genomtänkt. Det kan kännas läskigt att förlora kontrollen när man blir så där tvärförbannad. Men om du tänker efter så har du nog mer kontroll över ilskan än du kanske tror. Folk flippar sällan ur på en främling på bussen eller på sin chef. Det är ofta småsyskon, nära kompisar eller kanske pojkvännen eller flickvännen det går ut över om du har haft en dålig dag.
Det kan vara bra och sunt att vara arg då och då. De flesta blir arga om de möter en motgång. Ilska kan vara det som gör att du vinner en badminton-match eller säger ifrån om du blivit orättvist behandlad. Det är en känsla och en kraft som gör att du vågar eller orkar.
Och det finns bra sätt att visa att man är arg på, så att man inte skadar sig själv eller någon annan.
Några förslag:
- Skrik.
- Skriv ett mail, debattartikel eller blogga.
- Gå ut och spring.
- Boxa på en kudde.
- Ring upp den du är arg på och tala ut. Det kan vara en bra idé att tänka igenom först och skriva ner vad du vill ha sagt.
- Prata med andra! Det kanske finns fler som är arga på samma sak?
- Prata med någon som får dig på bättre humör.
no
vill inte
orkar inte
vill inte
orkar inte
vill inte
orkar inte
vill inte
orkar inte
vill inte
orkar inte
känner inte för det.
inte överhuvudtaget.
inte alls.
vill inte mer.
orkar inte.
vill inte försöka ens.
vill inte titta ditåt ens.
orkar inte.
vill inte.
ger upp nu.
ne,
ger upp snart.
tror jag.
för det är jobbigt nu.
jag förtjänar respekt nu.
jag förtjänar att vara omtyckt.
respekterad
uppskattad.
och det andra orkar jag inte.
jag vill ändra på det.
går det?
flytta bort därifrån?
hmm..
nu är jag hungrig också.
orkar inte äta.
har för ont i magen.
omedvetet?
Varje gång jag känner att jag inte räcker till så börjar min hjärna tänka saker som jag inte alls är berädd på.
varje gång jag inte räcker till,
inte är nog,
inte är vad folk vill ha
och inte kan vad de kräver eller vill.
jag tänker på engelska, och det bryr jag mig inte så mycket om. det är ju bara jag som hör rösterna.
men jag tror, att mitt undermedvetna försöker skydda min kropp, som förut mått så dåligt, från att bli sjuk.
mitt undermedvetna försöker skydda mitt liv,
min kropp, min själ
och hela min existens från vad jag egentligen vill.
varje gång jag tänker på hur dålig jag är,
hur värdelös jag är,
att jag inte räcker till,
så är det precis som att jag vill tänka
"I will never be enough"
men helt automatiskt styr mina tankar mig in på låten
"I will never be afraid again"
och det är inget jag märker själv. alltså;
"I will never be...."
blir
"I will never be afraid again. I'll close my eyes and count to ten"
och sen tar det slut
jag tänker inte mer, oftast blir jag bara förvånad över att jag kommer in på den biten i just den låten.
jag kan alltså inte bestämma över mina egna tankar när jag känner mig otillräcklig.
tänk då om jag inte hade haft en stark själ med ett fint undermedvetet och inte haft dendär tanken?
vart hade isåfall mina tankar tagit vägen?
vad hade jag fått för mig att göra och vad hade jag gjort mot mig själv?
jag kan bara se framför mig allt jag är kapabel till att göra när jag tänker så..
ibland blir jag arg för att "I will never be afaid again" kommer upp i huvudet istället för det jag egentligen vill tänka. då blir jag fly förbannad och kan slå i väggar och kasta disk i golvet..
det gör mig galen när jag tappar kontrollen över mig själv.
det känns precis likadant som när någon annan tar kontrollen över mig.
jag har blivit kontrollerad förmycket.
min egna vilja togs ifrån mig och nu är jag fast besluten om att VÄGRA låta någon styra mig, bestämma vad jag ska göra och hur jag ska göra det,
jag tillåter INTE att någon behandlar mig respektlöst överhuvudtaget.
det skrämmer mig ibland hur känslig jag är.
som igår, då tog pär en tröja som jag hade haft hela kvällen och skulle ta då igen.
då tog han den själv och satte den på sig.
det är ju hans tröja så jag förstod ju inte alls vad jag blev arg över.
men han hade gett den till mig och sagt att jag kunde använda den, när han då tar den själv blir jag jättearg.
jag går och är bitter i över en timme. det är riktigt onödigt.
och när folk gör så, utan att ens fråga? så gör man inte!
man frågar om man kan ta den isåfall.
och jag vet själv att det inte tjänar något till att bli arg över något sånt men jag blir det iallafall.
och jag försöker träna bort det, jag försöker låta bli att bli arg när han eller någon annan gör något utan att fråga eller flyttar på något som är mitt, eller rent av bara lånar något som jag har utan att fråga.
jag anser att MAN FRÅGAR ALLTID INNAN. vad det än handlar om!
om det så är en jävla godisbit så ska man fråga innan man tar.
inte för att man alltid behöver ett svar utan för att visa respekt.
jag kräver respekt.
jag ska respekteras på alla sätt och vis som jag själv vill annars så slänger jag dig bokstavligt ut genom dörren.
förut blev jag respekterad för att jag stack ut.
jag var modig.
jag var speciell.
jag klädde mig tufft.
jag var oerhört våldsam, mot både personer och saker.
folk respekterade mig för att de var rädda för mig.
det var aldrig någon som vågade säga något illa om mig så att jag hörde det.
om en av mina vänner bråkade med någon kunde min vän säga till den andra personen helt plötsligt att Jag var arg, att jag skulle ge mig på henne/honom om inte han gav upp.
Och det har jag fåt höra många gånger..
Och ja, jag erkänner, jag är oerhört våldsam.
jag slogs,
jag sparkade,
jag skrek,
svor,
spottade.
Nu är det väggar, möbler och porslin som får ta emot min ilska istället.
mina fingertoppar, mina tänder, mina armar, vad som helst, men jag ger mig inte på någon annan.
Hur gärna jag än vill så är det väldigt längesedan jag smällde till någon.
Och det behöver inte hända igen. jag har försökt hitta något annat sätt att bli respekterad för.
men varje gång jag får för mig att lita på någon så visar den personen att respekt är inget jag förtjänar.
jag förtjänar att bli trampad på.
jag förtjänar att vara osynlig,
att inte vara värd någonting.
jag betyder ingenting.
om jag inte är våldsam, otrevlig och den dåliga, sömniga människan jag var förut, då är jag ingenting.
om jag inte blir den jag var förut så kommer jag inte få den respekt jag vill ha och kräver av de få som finns kvar vid min sida.
jag blev respekterad för att jag förlorade oskulden först, jag drack alkohol först, jag hade min försa fylla före alla andra i min ålder, jag rökte först, jag levde farligt. mina vänner såg upp till mig.
jag levde farligt för att jag inte brydde mig om konsekvenser. jag brydde mig inte om jag blev överkörd för att jag låg på vägen. jag brydde mig inte om vad socialen gjorde. jag brydde mig inte om ifall jag kom vilse i sverige. jag brydde mig inte om vad som kunde hända på nätterna när jag var ute i stan.
inget spelade någon roll.
det fanns två personer från förut som tog sig över mina murar. som letade sig in i mitt innersta och såg vem jag var egentligen. det var inte ofta de var oroliga för att jag skulle göra dem något. de tog hand om mig. de hjälpte mig att ta hand om mig själv. de såg till att jag inte skadade mig själv och försökte hindra mig från att skada andra.
de ser fortfarande förbi mina murar..
för dem är jag inte osynlig.
de ser mig.
de hör mig.
de ger mig trygghet.
jag vill vara den de ser och vara lycklig på samma gång..
jag har försökt länge och någon gång kommer jag vara någon som får respekt, som är lycklig, som mår bra och som är trygg i sig själv..
Det finns ingen som kan få mig att känna så mycket som du kan. Med dig känner jag allt mycket mer.
När jag blir ledsen, så faller hela min värld.
När jag blir arg, blir jag fly förbannad.
När jag blir förvirrad, vet jag varken ut eller in.
När jag blir rädd slår hjärtat i 190, händerna skakar, tårarna rinner och benen bär inte.
När jag blir glad med dig, då blir jag lycklig. Då ilar det i hela kroppen och jag känner mig oövervinnelig.
Det är så mycket lättare att hålla ögonen öppna med dig. Jag ser världen på ett helt annat sätt. Du är min undanflykt från allt det dåliga. Min trygga borg.
Jag sover aldrig så gott som när jag får sova med dig bredvid. Jag är aldrig så trygg som när jag är i din famn. Jag mår aldrig så bra som när jag vet att jag ska få träffa dig på kvällen. Då vet jag, helt säkert. Att vad som än händer på dagen, var vi än är, vad vi än gör, så ska jag få avsluta dagen med det absolut bästa jag vet. - med dig.
Nu ligger dina grejer i påsar och inget finns mer.
Funny how things turn out sometimes, right?
Tänk så fel man kan ha. Du skulle ju göra mig lycklig i resten av mitt liv. Du&jag skulle möta världen tillsammans. Det var du som skulle stå och vänta på mig vid altaret. Det var dig jag såg i allt. Det var dig jag ville ge allt och ännu mer. Det var dig jag ville ha bredvid i alla lägen. Det var dig jag skulle dela mitt liv med.
Nu står jag här ensam. Utan min trygghet. Utan min kärlek. Utan min glädje.
Every second of every minute in every hour, every day, always.
That's how much time I want to spend with you.
Önskar du kände likadant. Jag trodde inte du såg mig. Men nu vet jag att du blundar för mig.. Du vill inte se mig.
Jag behöver kärlek.
Ömhet. Respekt.
Jag behöver känna mig omtyckt.
Sedd. Uppskattad.
Jag behöver tas om hand.
Lyssnas på, tänkt på.
Jag behöver någon som är starkare än mig. Som håller mig uppe när benen viker sig. Någon som tar hand om mig när jag behöver det. Någon som inte bara förväntar sig det av mig utan som faktiskt kan ge tillbaka också. Någon som hjälper mig.. Och jag vill att det är du..
Jag älskar dig.. Alldeles för mycket för att lämna dig. Men jag mår alldeles för dåligt för att stanna kvar..
Att jag älskar dig kan inget ändra på. Men att jag mår dåligt kan du ändra på. Bara se mig.. Hör mig.
Nu är det din tur att kämpa. Nu är det din tur att känna. Nu ska jag betee mig som dig. Och du ska få känna hur det känns.
Men det gör ont. Så jäkla ont. Jag förstår inte hur du kan betee dig så. Jag började må dåligt bara efter ett par timmar. Och nu har det snart gått ett dygn. Jag får så dåligt samvete och blir ledsen av att betee mig som du gör. Jag vet att du märker att jag inte är som vanligt, men du ser inte att det egentligen är du som behandlar mig såhär..
Jag vill så gärna ha dig här nu, få krypa upp i din famn, gråta lite och få somna där. Jag vill säga allting till dig, ännu en gång, jag vill så gärna att du ska förstå. Men jag låter inte mig själv göra det en gång till. Jag har pratat med dig, jag har förklarat för dig, men du förstår inte. Så nu ska jag visa dig. Nu ska jag visa dig hur du får mig att må. - inte som vanligt, genom att gråta och förklara för dig. Utan nu ska jag låta dig få testa att bli behandlad som jag.
Men du kommer inte vilja ha mig längre. Du kommer inte komma till mig om inte jag ber dig. Jag tänker inte be dig. Jag vill att DU ska be mig. Jag vill att DU ska sakna MIG. Jag vill att DU ska längta efter MIG. Känslor går inte bara åt ett håll. Du kan inte bara få, du måste ge också. Du måste VISA att du älskar mig. Du måste VISA att du vill vara med mig. Du måste VISA att jag är viktig för dig. Du måste VISA att jag är nr1, att jag betyder något, att jag är omtyckt, att du tänker på mig när du är ifrån mig, att du saknar mig, att du längtar efter mig, att du är glad över att du har mig, att du vill ha kvar mig...
Men eftersom du inte förstår när jag säger det till dig, du förstår inte vad du gör fel, du förstår inte varför jag tjatar, du förstår inte varför jag är ledsnes tiden, så ska jag visa dig. Jag ska visa dig varför det är så. Varför jag känner mig oälskad, ouppskattad, oviktig..
Och jag hoppas för hela mitt liv att du förstår snart. För hur mycket jag än älskar dig, hur mycket du än betyder för mig, fastän jag inte kan tänka mig en framtid utan dig, fast du är så oerhört viktig för mig. Så kan jag inte vara med någon som inte kan besvara mina känslor.. Och det gör ont att säga så. Ännu ondare än att behandla dig såhär..
Jag längtar tills du ser mig.. Hör mig..
Ilska – hur syns det på dig?
Alla människor blir arga. Men vi blir det olika ofta och för olika saker. Och vi visar det på olika sätt.
En del skriker, en del blir tysta, en del vill kasta saker och en del villgöra illa sig själva.
Det finns ofta skillnader mellan killar och tjejer när det handlar om att vara arg. Det finns förväntningar på killar att de ska bli arg ganska lätt och att de ska vara mer våldsamma. Tjejers ilska tas tyvärr inte alltid på allvar.
Även om du blir knäpptyst, börjar gråta eller stamma så är din ilska värd att respekteras. Det är dåligt att tårar tolkas som ett tecken på svaghet.
Det kanske inte är så konstigt om tjejer generellt sett har svårare att visa ilska än killar. Forskare har visat att många vuxna tolkar tjej-bebisars gråt som oro och kill-bebisars gråt som ilska och frustration. Redan när vi är små lär vi oss hur vi förväntas vara som tjejer. De tjejer som skriker när de blir arga eller säger ifrån tycker lärare och föräldrar ofta är jobbigare än en kille som gör likadant.
Kan ilska vara bra?
Det har säkert hänt att du sagt något när du var arg som du ångrar. Eller att du gjort något som inte var så genomtänkt. Det kan kännas läskigt att förlora kontrollen när man blir så där tvärförbannad. Men om du tänker efter så har du nog mer kontroll över ilskan än du kanske tror. Folk flippar sällan ur på en främling på bussen eller på sin chef. Det är ofta småsyskon, nära kompisar eller kanske pojkvännen eller flickvännen det går ut över om du har haft en dålig dag.
Det kan vara bra och sunt att vara arg då och då. De flesta blir arga om de möter en motgång. Ilska kan vara det som gör att du vinner en badminton-match eller säger ifrån om du blivit orättvist behandlad. Det är en känsla och en kraft som gör att du vågar eller orkar.
Och det finns bra sätt att visa att man är arg på, så att man inte skadar sig själv eller någon annan.
Några förslag:
- Skrik.
- Skriv ett mail, debattartikel eller blogga.
- Gå ut och spring.
- Boxa på en kudde.
- Ring upp den du är arg på och tala ut. Det kan vara en bra idé att tänka igenom först och skriva ner vad du vill ha sagt.
- Prata med andra! Det kanske finns fler som är arga på samma sak?
- Prata med någon som får dig på bättre humör.
varje gång jag inte räcker till,
inte är nog,
inte är vad folk vill ha
och inte kan vad de kräver eller vill.
jag tänker på engelska, och det bryr jag mig inte så mycket om. det är ju bara jag som hör rösterna.
men jag tror, att mitt undermedvetna försöker skydda min kropp, som förut mått så dåligt, från att bli sjuk.
mitt undermedvetna försöker skydda mitt liv,
min kropp, min själ
och hela min existens från vad jag egentligen vill.
varje gång jag tänker på hur dålig jag är,
hur värdelös jag är,
att jag inte räcker till,
så är det precis som att jag vill tänka
"I will never be enough"
men helt automatiskt styr mina tankar mig in på låten
"I will never be afraid again"
och det är inget jag märker själv. alltså;
"I will never be...."
blir
"I will never be afraid again. I'll close my eyes and count to ten"
och sen tar det slut
jag tänker inte mer, oftast blir jag bara förvånad över att jag kommer in på den biten i just den låten.
jag kan alltså inte bestämma över mina egna tankar när jag känner mig otillräcklig.
tänk då om jag inte hade haft en stark själ med ett fint undermedvetet och inte haft dendär tanken?
vart hade isåfall mina tankar tagit vägen?
vad hade jag fått för mig att göra och vad hade jag gjort mot mig själv?
jag kan bara se framför mig allt jag är kapabel till att göra när jag tänker så..
ibland blir jag arg för att "I will never be afaid again" kommer upp i huvudet istället för det jag egentligen vill tänka. då blir jag fly förbannad och kan slå i väggar och kasta disk i golvet..
det gör mig galen när jag tappar kontrollen över mig själv.
det känns precis likadant som när någon annan tar kontrollen över mig.
jag har blivit kontrollerad förmycket.
min egna vilja togs ifrån mig och nu är jag fast besluten om att VÄGRA låta någon styra mig, bestämma vad jag ska göra och hur jag ska göra det,
jag tillåter INTE att någon behandlar mig respektlöst överhuvudtaget.
det skrämmer mig ibland hur känslig jag är.
som igår, då tog pär en tröja som jag hade haft hela kvällen och skulle ta då igen.
då tog han den själv och satte den på sig.
det är ju hans tröja så jag förstod ju inte alls vad jag blev arg över.
men han hade gett den till mig och sagt att jag kunde använda den, när han då tar den själv blir jag jättearg.
jag går och är bitter i över en timme. det är riktigt onödigt.
och när folk gör så, utan att ens fråga? så gör man inte!
man frågar om man kan ta den isåfall.
och jag vet själv att det inte tjänar något till att bli arg över något sånt men jag blir det iallafall.
och jag försöker träna bort det, jag försöker låta bli att bli arg när han eller någon annan gör något utan att fråga eller flyttar på något som är mitt, eller rent av bara lånar något som jag har utan att fråga.
jag anser att MAN FRÅGAR ALLTID INNAN. vad det än handlar om!
om det så är en jävla godisbit så ska man fråga innan man tar.
inte för att man alltid behöver ett svar utan för att visa respekt.
jag kräver respekt.
jag ska respekteras på alla sätt och vis som jag själv vill annars så slänger jag dig bokstavligt ut genom dörren.
förut blev jag respekterad för att jag stack ut.
jag var modig.
jag var speciell.
jag klädde mig tufft.
jag var oerhört våldsam, mot både personer och saker.
folk respekterade mig för att de var rädda för mig.
det var aldrig någon som vågade säga något illa om mig så att jag hörde det.
om en av mina vänner bråkade med någon kunde min vän säga till den andra personen helt plötsligt att Jag var arg, att jag skulle ge mig på henne/honom om inte han gav upp.
Och det har jag fåt höra många gånger..
Och ja, jag erkänner, jag är oerhört våldsam.
jag slogs,
jag sparkade,
jag skrek,
svor,
spottade.
Nu är det väggar, möbler och porslin som får ta emot min ilska istället.
mina fingertoppar, mina tänder, mina armar, vad som helst, men jag ger mig inte på någon annan.
Hur gärna jag än vill så är det väldigt längesedan jag smällde till någon.
Och det behöver inte hända igen. jag har försökt hitta något annat sätt att bli respekterad för.
men varje gång jag får för mig att lita på någon så visar den personen att respekt är inget jag förtjänar.
jag förtjänar att bli trampad på.
jag förtjänar att vara osynlig,
att inte vara värd någonting.
jag betyder ingenting.
om jag inte är våldsam, otrevlig och den dåliga, sömniga människan jag var förut, då är jag ingenting.
om jag inte blir den jag var förut så kommer jag inte få den respekt jag vill ha och kräver av de få som finns kvar vid min sida.
jag blev respekterad för att jag förlorade oskulden först, jag drack alkohol först, jag hade min försa fylla före alla andra i min ålder, jag rökte först, jag levde farligt. mina vänner såg upp till mig.
jag levde farligt för att jag inte brydde mig om konsekvenser. jag brydde mig inte om jag blev överkörd för att jag låg på vägen. jag brydde mig inte om vad socialen gjorde. jag brydde mig inte om ifall jag kom vilse i sverige. jag brydde mig inte om vad som kunde hända på nätterna när jag var ute i stan.
inget spelade någon roll.
det fanns två personer från förut som tog sig över mina murar. som letade sig in i mitt innersta och såg vem jag var egentligen. det var inte ofta de var oroliga för att jag skulle göra dem något. de tog hand om mig. de hjälpte mig att ta hand om mig själv. de såg till att jag inte skadade mig själv och försökte hindra mig från att skada andra.
de ser fortfarande förbi mina murar..
för dem är jag inte osynlig.
de ser mig.
de hör mig.
de ger mig trygghet.
jag vill vara den de ser och vara lycklig på samma gång..
jag har försökt länge och någon gång kommer jag vara någon som får respekt, som är lycklig, som mår bra och som är trygg i sig själv..
